Avtalet som räddade företaget

Det var en helt vanlig tisdag när brevet damp ner i brevlådan. Ett gult kuvert, sådant som brukar innebära att något är på gång. Jag öppnade det vid köksbordet med en kopp kaffe, och där stod det. En före detta kund stämde mig på 150 000 kronor. Jag läste brevet tre gånger, för att försöka förstå om det verkligen var sant. Det var det.

Kunden i fråga hade jag jobbat med ett halvår tidigare. Ett ganska omfattande uppdrag, många timmar, mycket fram och tillbaka. Vi hade kommit överens muntligt, som jag brukade göra på den tiden, och allt hade känts bra. Tills det inte gjorde det längre. I slutet av projektet hade vi haft en diskussion om vad som ingick och inte. Jag trodde en sak, kunden en annan. Vi enades om en kompromiss, betalningen gick igenom, och jag trodde saken var ur världen.

Det var den inte. Nu, ett halvår senare, dök det upp igen. Kunden menade att jag inte hade levererat det som utlovats, att hen fått täcka upp med extra kostnader, att jag var skyldig ersättning. Jag satt där med kaffet och kände hur magen vred sig. 150 000 kronor var mer än hela årets vinst. Om jag förlorade det här målet var företaget kört.

De första dagarna efter stämningen var kaotiska. Jag ringde runt, försökte få råd, googlade som en galning på vad man gör när man blir stämd. Alla sa samma sak: skaffa en jurist, och fort. Problemet var bara att jurister kostar pengar, pengar jag inte hade. Men jag hade inget val. Jag anlitade en advokat som specialiserat sig på tvister i småföretag. Det första mötet med henne förändrade allt.

Hon (alltså jurist Jönköping) bad om alla papper jag hade. Alla mejl, alla anteckningar, alla dokument från projektet. Jag rotade fram allt jag kunde hitta, och la det på hennes bord. Hon bläddrade igenom högen, nickade då och då, och stannade plötsligt upp vid ett mejl som jag knappt kom ihåg att jag skickat.

”Det här”, sa hon och pekade på skärmen. ”Det här är avgörande.” Det var ett mejl från kunden, skickat efter att vi avslutat projektet, där hen uttryckligen tackade för ett ”väl utfört arbete” och bekräftade att alla leveranser var mottagna. Jag hade helt glömt bort det. För mig var det bara ett artigt tack. För henne var det ett kvitto på att kunden vid den tidpunkten var nöjd.

De följande månaderna var en berg- och dalbana. Brev skickades, möten hölls, argument utväxlades. Min advokat var värd varenda krona. Hon visste exakt vilka knappar som skulle tryckas på, vilka bevis som vägde tungt, vilka argument som skulle fram. Jag satt vid sidan om, mest som åskådare, medan proffsen skötte striden.

När det väl var dags för förhandling var jag skräckslagen. Att sitta i ett rum med motparten, med domare och advokater, och veta att hela ens framtid hängde på vad som skulle sägas. Min advokat inledde lugnt, metodiskt, och la fram sitt case. Sen var det motpartens tur. De försökte måla upp en bild av mig som oseriös, som inte levererat, som inte tagit ansvar.

Men så kom det där mejlet, från jurist Göteborg. Min advokat la fram det som ett bevis, läste upp det högt, och frågade motparten om hen verkligen stod fast vid sina påståenden med tanke på vad som skrivits. Det blev tyst i rummet. Motpartens advokat såg ut som om hen svalt en citron. Det där lilla mejlet, som jag knappt kom ihåg, hade just vänt hela processen.

Förlikningen kom samma eftermiddag. Jag gick med på att betala en mindre summa, mest för att bli av med allt, och motparten drog tillbaka sina krav. 150 000 kronor blev 15 000, och jag kunde gå därifrån med huvudet högt. Utan det där mejlet, utan min advokats skarpa öga, hade det kunnat sluta helt annorlunda.

Efteråt bjöd jag henne på lunch för att tacka. Vi satt på ett litet café och pratade om vad som hänt. ”Det viktigaste du kan göra nu”, sa hon, ”är att se till att du aldrig hamnar i samma situation igen. Dokumentera allt. Skriv avtal. Spara mejl. Gör det till en vana.”

Det har jag gjort. Idag har jag pärmar fulla med dokumentation från varenda uppdrag. Alla mejl sparas, alla avtal signeras, alla ändringar bekräftas skriftligt. Det känns nästan överdrivet ibland, men varje gång jag öppnar en pärm och ser allt på plats, tänker jag på den där tisdagen när brevet kom. På hur nära jag var att förlora allt. På hur en liten paragraf, ett enda mejl, gjorde hela skillnaden.

Juridik är inte spännande. Det är inte det man drömmer om när man startar företag. Men det är nödvändigt. Och ibland är det det enda som står mellan dig och katastrofen.